I tisdags åkte jag till Hallby efter jobbet för att springa Lidingöloppet on tour Jönköping 2016. Jag hade fått nys om arrangemanget tidigare i somras och kände hela tiden att det skulle vara roligt att springa det. Jag hade egentligen inga förväntningar, bara en roligare tisdagskväll med löpning i skogen tillsammans med ungefär 170 andra löpare. Inte för att seeda mig till Lidingöloppet som många av de andra hade som anledning. Jag kände några som jag pratade med, på så sätt blev det lite socialt också.

Traillöpning är jag inte van vid. Jag väljer helst en platt asfaltsbana, gärna lite längre för jag springer ändå alltid i samma tempo oavsett hur lång sträckan är. Trots att solen sken, var det svinkallt och näst intill storm. Jag hade dessutom inte tränat efter helgens krassligheter med bröstkorgen och så hade jag en gnutta ont i vänstra benet – men jag tänkte att det gick springa ändå.

Efteråt funderade jag på om det verkligen var en bra idé det där. Jag var riktigt nere i botten och kände inte igen mig själv. Jag brukar inte vara negativ och jag brukar inte ångra i efterhand, för det är liksom lönlöst. Men den här gången kanske jag gjorde det ändå? Fast såhär några dagar efteråt när jag har bearbetat mig själv och tankarna har släppt lite, så fanns det faktiskt lite positivt med det där loppet också. Och det är det jag väljer att ta med mig!

Jag startade och tänkte att hej det här kommer gå vägen, det här kommer till och med gå bra. Fältet spred sig och alla hamnade i sitt tempo. Jag sprang själv och stressades inte så mycket av att de flesta försvann framför mig. Dock är jag alltid så orolig i förväg att jag ska bli sist när jag ställer upp i mindre lopp. Men vad gör det egentligen?

Banan blev trixigare, jag fick det svårare att springa för jag är inte van vid underlaget eller terrängen. Strax innan halvvägs drabbas jag av en sådan där panikattack, eller astmaattack. Som att någon tar ett styptag och tårarna börjar rinna för man inte vet vart man ska ta vägen, för syret kommer inte ner till lungorna.

Jag saktade ner, tog det lugnt, övervägde att ge upp och bryta. Tog en mugg vatten vid stationen och sen kom jag på att man inte bryter ett millopp. Jag kunde ju gå i mål och ta det som vilken annat äventyr som helst. Jag gick vidare, testade att springa. Pulsen var inte överdrivet hög, ändå fick jag ingen luft. Jag gick nog närmare 4km där innan målet. Jag blev omsprungen och omcyklad. Jag tänkte hela tiden att jag var sist.

Sen kom målet. Jag sprang över mållinjen väldigt besviken, arg och ledsen. Självförtroendet var verkligen i botten, jag vet inte ens när jag var så låg sist. Eller när jag var så negativ. Jag var arg för att lungorna inte vill samarbeta, för att den milen var riktigt tuff och mycket tuffare än riktiga Lidingöloppet. Jag var ledsen över att jag hade ont i vänsterbenet. Tiden tyckte jag då var urkass, men med tanke på att jag gick ungefär hälften så var det rätt bra ändå – om jag jämför med mig själv. Jämför jag med segraren tog det dubbelt så lång tid för mig. Jag kom inte sist!

Jag hade gått Hallby-milen en gång tidigare, förra året tror jag, men jag visste inte att den var så jobbig. Jag blev riktigt opepp på allting under det där loppet, nu tror jag knappt jag ska ställa upp i några fler löplopp i höst. För det gick så dåligt i tisdags och för att jag måste läka mitt ben – som nu verkar vara en inflammation i Soleus-muskeln. Jag orkar inte vara skadad! Framförallt vill jag någon gång kunna springa ett helt lopp, känna glädjen, vara vältränad och inte ha ont någonstans. Det är få löplopp som jag har känt det.

lidingöontour
lidingöontour

Glad av förväntan – inte lika glad efteråt!