Yay, Wihoo, Jaa!! Jag tog mig i mål i Ironman Kalmar 2016 och det är jag otroligt stolt och nöjd över. För i fredags kunde jag inte ens föreställa mig det, eftersom jag fortfarande haltade och hade ont i vaden. Eller egentligen visste jag inte att jag skulle ta mig i mål förrän jag var framme vid löpningen igår eftermiddag. Hur kände inte efter för mycket på morgonen innan start eftersom jag ville att vaden skulle vara hel. Jag ville det här så mycket och jag har tränat därefter det senaste året. 3,8km simning, 18 mil cykling och ett marathon.

Jag fick tänka om i planering dagarna innan, jag vågade inte hoppas. Istället för ett tidsmål ville jag bara ta mig i mål, som var min plan när jag anmälde mig för ett år sen.

ironmankalmar

Uppladdning

Jag laddade verkligen inte upp som jag hade planerat, jag laddade med vila. Jag tränade knappt på hela veckan utan hoppades att vila skulle läka muskelbristningen i vaden. Jag åt ordentligt med mat dagarna innan (inget annorlunda, bara större mängd). Jag försökte ta det lite easy. Alltså stressa ner, vara mindre nervös, ta det lite mer som det kom och sedan bara köra. Jag hade egentligen en plan, men visste inte om den skulle hålla.

Vi åkte till Kalmar i torsdags och bodde på Öland under dagarna. Som semester, utan några måsten, bara det som hade med tävlingen att göra. Jag var på race briefing i torsdags kväll och sen checkade jag in cykeln i fredags. Öland var som en avslappnande zon med familjen inför tävlingen. Jag sov mycket och gott om nätterna, på lördags morgonen vaknade jag och åt min vanliga frukost. Sedan åkte vi pigga mot fastlandet, trots att klockan var 05.00 och dimman låg tjock på ön.

Jag lämnade mina flaskor med Umara sportdryck i på cykeln, laddade ramväskan med U-bars och sen skulle jag egentligen kollat om det var luft i däcken – men det glömde jag av. Jag, mamma, pappa och Julia gick till hamnen och starten. Där tog jag på mig våtdräkten i lugn och ro. Jag var faktiskt inte nervös överhuvudtaget. Vi kollade på när PRO-damerna startade.

ironmanpro

Simning

Sen var det min tur att starta. Jag ställde mig i 1.00h-fållan. Jag var lite osäker på om jag kunde simma så snabbt, men sen tänkte jag att jag hellre ville kämpa för att hålla mig kvar än att behöva dra 1.10-gruppen. Jag valde rätt. Jag var beredd på hav och saltvatten, samt massor av maneter (sådana som inte gör ont) eftersom det visst skulle vara ett rekordår. Vattnet var varken salt och maneter såg jag inte skymten av. Jag simmade på i mitt tempo, utan att egentligen ha koll. Jag visste knappt hur simbanan gick, för dimman låg tät och det var massvis med båtar (funktionärer) och alla andra tävlande.

Jag följde strömmen av simmare, vi simmade in i kanalen vilket var otroligt häftigt med allt folk. Jag njöt, jag fortsatte armtag efter armtag emellanåt navigerade jag. Jag tänkte rätt mycket på vad jag skulle göra när jag var framme vid växlingen, jag längtade lite efter att komma ut på cykeln. Men när jag väl passerade sista bron och såg rampen till växlingszonen, fick jag istället panikkänslan ”nej det får inte vara slut nu”. Jag ville inte att simningen skulle vara över!

Jag sprang upp, utan att känna efter om vaden höll. Jag tänkte snabbt igenom stegen jag skulle göra, jag försökte få av mig våtdräkten men jag sprang för snabbt och snart var jag redan inne i tältet för ombyte. Jag tog av våtdräkt, badmössa, glasögon och tog på cykeltröja, fyllde fickorna med U-gels, astmamedicin (eftersom jag har haft extra problem med lungorna i sommar), tog på nummerlappen, hjälmen, strumpor och cykelskor. Jag skyndade mig, men växlingen gick inte snabbt.

ironmankalmarsimningironmansimning

Cykling

Jag sprang till cykeln, fortfarande utan att känna efter om vaden höll. Jag började trampa och fylla på med energi. Snart var jag ute på Ölandsbron. Jag var andfådd, men kämpade på ändå. Jag försökte rabbla reglerna för cyklingen och snart var jag ute på ön. Jag var en utav de lite snabbare på simningen att jag blev omcyklad av massor, det var kul när dem peppade och hejade. Dimman var fortfarande tjock.

Jag trampade på så mycket som hjärtat och benen ville, jag skulle ändå orka arton mil själv. Första depån kom, jag tog inget för jag ville se lite hur det fungerade. Vägen var väldigt rak, siffran som visade min hastighet var väldigt konstant hela vägen söder ut på ön. Jag fyllde på med energi i form av Umaras sportdryck från mina flaskor och U-bars varvat med U-gels. Jag var inte behov av någon annan energi. Jag funderade över om det var motvind eller medvind.

Depåerna kom tätt, vid depå tre tog jag vatten och det gjorde jag på alla resterande depåer. Jag försökte trampa så pass snabbt att benen skulle orka och inte höja pulsen för högt. Jag cyklade mycket på känsla. I motvinden gick det långsammare, i medvinden och där det var häftig publik gick det snabbare. Vi hade tur med vädret för det var ingen kraftig vind eller värme, eller ens regn.

Ölandsvarvet gick snabbt. Jag hade hejaklack strax innan jag skulle över bron till fastlandet igen. Efter rundningen i Kalmar fick jag langning av pappa med två nya flaskor med Umara sport. Jag valde att köra på energi jag vet är bra för mig. Sen kanske jag egentligen kunde tryckt i mig ännu mer än vad jag gjorde.

Jag hade nu knappt sex mil kvar på cykeln. Nu blev det backigare, jag blev hela tiden omcyklad men jag tänkte inte så mycket på det. För jag körde mitt eget race och jag tävlade alltid med sikte på målet.

Det började bli lite kraftigare vind och lite jobbigare backar, eller så var det jag som började bli lite trött. Hastigheten sänktes lite. Snart var även den sista loopen gjord. Vad jag tänkte på under sex timmar har jag faktiskt ingen aning om, jag vet att jag önsketänkte att jag skulle kunna springa och ta mig i mål. Jag njöt!

Jag var tillbaka i Kalmar och det var dags för den andra växlingen. Jag tog det lugnt och pustade ut. Tårna hade domnat lite annars kände jag mig fräsch och pigg. Den här växlingen gick faktiskt några sekunder snabbare trots att jag tog det väldigt lugnt. Jag var nervös över om vaden skulle hålla. Jag hade känt någon underlig känsla i vaden under cyklingen tre gånger, något jag aldrig hade känt förut. Bara jag kan cykla hela vägen!

ironmancyklingironmancykling1ironmancykling2ironmancykling3

Löpning

Jag lämnade cykeln, bytte till löparskor, bytte till annan tshirt, torkade bort salt i ansiktet och sen drog jag på mig vadkompressioner för det var sjukgymnastens råd. Dessutom hade jag timman innan löpningen tagit en Ipren och en Alvedon – också ett råd. Skulle jag kunna springa? Skulle jag kunna gå?

Jag startade lugnt, än sålänge kunde jag springa. Vilken publik det var. ”Heja Clara!” ropades överallt. Först tänkte jag hur många känner jag egentligen, sen kom jag på att det står namn på nummerlappen. Ett tag var det nästan jobbigt att alla ropade ens namn, sen vande jag mig och det blev bara häftigare. Vaden höll fortfarande, jag sprang hela loopen i city. Jag gick i vätskestationerna för att få i mig ordentligt med energi, nu hade jag inte någon energiplan längre – jag körde på känsla och på den energin som erbjöds.

Jag sprang/gick ungefär halva sträckan. Jag var pigg. Vaden gjorde inte jätteont, framförallt haltade jag inte. Sen tog det tvärstopp, jag började få ondare och ondare. Jag tog beslutat att gå resten, för i mål det skulle jag. Jag var fortfarande pigg. Har jag tagit mig såhär långt, då ska jag bara i mål också. Varje varv kändes längre och längre, men stödet från publiken var fortfarande kvar.

”Race with a smile Clara” ropade dem inne på läktaren vid mål när jag passerade för tredje och sista gången innan jag tillslut bara hade målgången kvar. De två första varven gick ändå rätt snabbt för att vara jag när det kommer till löpning, sista varvet gick långsammare eftersom jag var tvungen att gå. Det var frustrerande för jag ville springa, jag hade energi till att springa men jag hade inte en vad som höll.

Tillslut nådde jag målet, ungefär samtidigt som skymningen kom. Jag kämpade för att springa på upploppet och in under målportalen. Vilken lycka, vilken känsla och vilken stolthet – samtidigt en tomhet.

”Clara – you are an Ironman!”

ironmanlopningironmanlopning1ironmanmal

Känslan efteråt

Jag kramades lite med familjen som hade varit i Kalmar och hejat sedan 06.00 på morgonen. Jag duschade, jag bytte om, jag gick på toaletten för första gången sedan starten, jag åt mat. Äntligen riktigt mat, jag som hade varit hungrig under nästan hela löpningen även att jag tryckte i mig det som erbjöds vid stationerna. Dock kanske man inte blir speciellt mätt av vatten, chips och bananer. Jag fick min välförtjänta medalj, en finisher-tröja och sedan kom regnet. Jag var fortfarande hungrig när vi skulle åka tillbaka till Öland, så jag köpte mig en tunnbrödsrulle med räkor och sen började kroppen stelna till. Det tog evigheter att hämta alla mina prylar och ta mig till bilen.

Jag är en Ironman! Mitt måtto under hela dagen var som Ironman Kalmars slogan – Race with a smile! Jag var glad och njöt hela loppet. Jag kommer tillbaka 2017 och förhoppningsvis enligt planen jag hade tränat för i år. I can’t wait!

Jag har alltid tyckt att Ironman har varit stort och nästan ouppnåeligt, men den pressen hade jag inte behövt känna. Vill man så kan man. Jag har verkligen ett starkt pannben nuförtiden och mycket vilja. Jag har aldrig tränat så mycket inför en tävling tidigare och heller aldrig haft så mycket panik veckorna innan, men nu senaste veckan har allt lagt sig och jag har mer sett det som att mitt race är slut efter cyklingen – resten är bara bonus. Jag ville simma och cykla snabbt, sen fick löpningen gå som det gick. Jag har aldrig sprungit ett marathon förut.

Jag hade verkligen roligt och njöt hela dagen. Jag vill göra det igen! Det var nog inte det jobbigaste jag har gjort? Men kroppen var lagom rolig några timmar efter målgång och idag. Benen har inte velat lyda mig och de flesta lederna i kroppen har varit stela. Trapporna har varit som att bestiga berg. Fast förutom trötthet/stelhet har jag inte haft något värre än lite skav av sport-bhn. Men jag är lycklig och riktigt nöjd trots att det tog 13.32.25, för igår var det bara målet jag siktade på. Alla mina tider hittar du HÄR.

Längs vägen såg jag många jag kände, många jag inte kände hejade. Jag såg förebilder som Aron och Emma. Publiken var verkligen häftigt. Ironman Kalmar är riktigt bra arrangerat! Jag har inte riktigt förstått att jag har gjort det, att jag höll på hela dagen lång. Att allt bara kan förändras sådär i tankesättet, jag menar hade det varit det vädret en helt annan vanlig dag hade jag nog inte enbart cyklat i tshirt. Hade det varit ett marathon jag skulle sprungit hade jag aldrig startat med muskelbristning i vaden. Jag är glad!

ironmankalmar1