Jag cyklade till Paris på nio dagar, hemifrån Gränna. Vilket är helt overkligt. Det kändes overkligt riktigt länge, innan jag kom på att snart är det ju slut. Snart är vi framme. Då var det blandade känslor som kom. Jag ville ha det avklarat, men samtidigt ville jag inte att det skulle ta slut. Det är ju cyklingen jag älskar.

Tränar man och är förberedd för att cykla 143 mil på drygt en vecka, i kanske inte jättehög fart eller ansträngning är det inte jättepåfrestande på kroppen. Det är snarare att man ska lyckas få ihop alla pusselbitar perfekt. Tanka bra energi, äta rätt, få tillräckligt mycket sömn om natten, inte överbelasta kroppsdelar och släppa orosmoment som stressar. Kroppen är riktigt bra på att återhämta sig från dag till dag, häftigt! Jag har aldrig tränat så många timmar inom loppet av tio dagar. Jag har aldrig cyklat så många dagar på raken och jag har aldrig cyklat så långt (för förra året blev inte riktigt som planerat pga värmen). Ändå varken kände jag eller känner jag mig sliten. En vanlig träningsvecka från 2016 har nästan varit jobbigare.

Jag hade en del motgångar längs vägen i år, utan vetskapen när jag lämnade Gränna. Lungorna som jag har haft problem med sedan slutet av maj började krångla igen, jag som trodde dem hade blivit bra. Jag tror orsaken till det var solen, värmen, syrefattig luft och färjan. Vissa dagar mådde jag bättre och andra sämre.

Det jag har gjort om dagarna är ungefär äta, cykla, äta, sova med lite fix före och efter. Social har man också varit, dock blev det att jag stängde av allt som inte fanns just där jag var – typ sociala medier och nyheter. Något jag lärde mig från förra årets resa var att en vecka går snabbt (det är absolut ingen semester, för nästan all tid är planerad) och det gäller att njuta i stunden exakt hela tiden. Det är inte målet som är det viktiga, utan upplevelsen längs veckan. Mitt fokus är cyklingen, allt annat är bara en bonus. Och som jag njöt! Vad mycket cykellycka jag tankade hela veckan!

Men vi tar det från början, trots att många dagar redan har flutit ihop en aning…

8 juli Gränna – Borås

Det här var min dag, jag trampade iväg vid elvatiden efter att ha gått runt med ett pirr i magen och försökt fixa det sista. Det var så skönt att sätta sig på cykeln, för nu var det på riktigt. Jag cyklade på kända vägar i motvinden, trixade mig genom Jönköping city och Ironmanstaden till Norrahammar där jag mötte upp en cykelvän från 2015. Jag fick draghjälp i kraftiga vinden och i alla uppförsbackar.

Solen var stark och vägarna var rätt fina, men det var en slitsam första etapp. Över 14 mil och 1300 höjdmeter, med andra ord typ uppför hela sträckan. Jag funderade lite vad det var med kroppen, för den orkade inte som den brukade göra. Men jag kollade bara på snitthastigheten, som var låg. När jag kom fram insåg jag att pulsen hade varit rätt hög och det var faktiskt många höjdmeter vi hade betat av.

motparis

9 juli Borås – Göteborg

Nu var det på riktigt, fast det kändes fortfarande overkligt. Hela teamet samlades i Borås, alla bilar packades och sen vinkade vi hejdå till allt folk som kom till Stora torget för vår skull. Det var häftigt! Någonstans där hamnade jag med i en intervju på radion också.

Vi cyklade mot Göteborg och på vägen mötte vi Aron Anderson på cykeln. Vid Hoppets hus i Göteborg träffade vi team Göteborg och team Värmland. Vad härligt det var att få krama om teamkamraterna från förra året. Vi stannade till på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus för att släppa ballonger *känslosammaste stunden på veckan*. Vi cyklade sedan i en enda lång klunga, 100st, genom centrala Göteborg, på avenyn, genom Slottskogen och sedan vidare ner till Sjömagasinet där Kielfärjan skulle avgå senare. Det var en häftig cykling, som en försmak på vad vi en vecka senare skulle få uppleva men den här gången på svensk mark – i Göteborg, en stad jag faktiskt mer och mer börjar känna till. Det var coolt att höra folket på trottoaren ropa ”Wow, det tar ju aldrig slut!”.

drottningprolog

10 juli Kiel – Hamburg

Vi fick sovmorgon och så snart vi hade kommit av färjan började första etappen, genom Tyskland. Den var inte jättelång, vilket jag tyckte var skönt eftersom det var min tredje cykeldag. Tredje dagen är alltid värst. Så även den här gången, det var verkligen en skitdag. Jag fick riktiga problem. Jag fick inte luft, tårarna började rinna och jag funderade verkligen på att sätta mig i servicebilen. Jag stannade, jag samlade mig lite. Jag tog medicin, hamnade på sjukvårdsteamets ”observationslista” och sen cyklade jag lugnt längst bak i sista klungan. Det blev bättre. Det var varmt och det var verkligen en kämpig dag för mig.

teamrynkebyteamrynkeby

11 juli Hamburg – Barnstorf

Något jag hade lärt mig från 2015 var att försöka ta vara på de sovtimmarna man fick för det var lätt att hamna på minus. Så jag försökte lägga mig tidigt eftersom frukosten oftast serverades 06.00 och vi skulle rulla 07.00 nästan alla dagar.

Jag var redo för ytterligare en dag genom Tysklands alléer och på deras platta vägar, krigandes i den kraftiga motvinden. Efter bara en mil tog vi en liten bilfärja över floden Elbe istället för att få cykla en omväg (etapperna blev oftast längre än planerat nästan alla dagar ändå).

Jag vet att jag kämpade lite med hjärnan den här morgonen, jag ställde mig frågor jag aldrig hade ställt till mig själv tidigare och jag funderade verkligen på vad jag höll på med. Sen började jag tänka positivt igen. Jag hade pigga ben och kände mig till och med rätt stark den här dagen. Efter att vi hade tappat bort våra MCs längs vägen kom vi tillslut fram till ett finare hotell med god mat.

hamburghamburg

12 juli Barnstorf – Stadtlohn

Nu blev det varmt och motvinden förföljde oss. Det här var en sådan där jobbig dag igen, för jag kunde inte få tillräckligt med luft. Dessutom kom det några lättare backar, mot att ha haft det riktigt platt hittills. Jag har aldrig ont i rumpan, däremot åker jag på skav av cykelbyxornas sömmar ibland och dem kan ibland göra ont. Idag var en sådan dag. Men eftersom jag hade fullt fokus på att försöka få ner syre till lungorna försvann både vetskapen om att bakdelen var öm och vi var redan framme.

Tummen upp för maten och efterrätten. Men rummen var inte jättefina, vi bodde på ett hotell med stall på landsbygden. Jag fick en specialare här just eftersom jag dels redan mådde kasst och cyklarna skulle förvaras i stallet, vilket inte går eftersom jag är fruktansvärt allergisk mot hästar.

Sjukvårdsteamet hade full koll på mig (med flera). Dels för lungorna, dels för solkrämen och eftersom jag endast dricker vatten fick jag lite specialpåfyllning även där. Ibland lyssnade jag och löd, ibland fuskade jag – men vilken service. Viljan var det inget fel på, snarare ”Clara, du får inte ha för stark vilja!”.

teamrynkebyteamrynkebyteamrynkeby

13 juli Stadtlohn – Genk

Benen mådde bra varannan dag och den andra dagen kändes dem tunga. Nu hade vi en lång dag framför oss. Även etapperna var varannan dag kring 15 mil och varannan över 20 mil. Vi åt frukost i Tyskland, lunch i Holland och middag i Belgien. Tre länder på samma dag och fortfarande rätt platt sträcka.

Idag blev det lite oroligt i klungan, jag tror vi alla började hitta sin roll och ett tag vet jag inte riktigt vad vi höll på med. Fokus! Sen kom regnet. Jag älskade regnet! Jag kände mig levande igen och jag kunde andas. Det var nog bara jag som nästan skrek ”JA!” när regnet kom. Sen kunde jag cykla som bara den resten av dagen.

Fast med regnet kom även punkteringarna och om vi bara hade typ tre stycken på hela resan förra året åkte vi på upp emot sju stycken inom loppet av 45 minuter. Jag själv hade varit kissnödig ett bra tag och räknade ner tiden, men tiden försvann aldrig eftersom vi var tvungna att cykla långsamt och stanna hela tiden. De sista milen cyklades på cykelbanor och äntligen var vi framme i Genk – jag sprang in på toaletten. Nu bodde vi på ett lite större och flashigare hotell tillsammans med två norska team. Dagen försvann och det kändes inte alls som vi hade cyklat över 20 mil.

stadtlohn

14 juli Genk – Dinant

Idag var dagen som startade med regn och backar. Vi skulle ta oss upp för Mur de Huy vid lunchtid tillsammans med många andra team. Jag hade inte jättemånga förväntningar på veckan, det jag ville var att försöka cykla hela vägen och dessutom helst ta mig uppför Mur de Huy cyklandes efter att ha gått upp förra året. Så jag tog det i lugn takt från början och till slutet. Jag var uppe. Lyckan! Det var många i backen som hejade på alla, jag hade någon norsk cyklist som cyklade med mig hela vägen upp också och peppade. Fantastisk stämning var det!

Sen skulle vi cykla längs med floden till Dinant, längre söderut i Belgien. Vi stötte på vägarbete och omläggning även den här dagen. Omläggningen gick över ett berg, Mur de Monty som var mycket värre än Huy som vi hade klättrat uppför bara någon timma tidigare. Kroppen var inte förberedd på att det skulle vara ytterligare en backe, som dessutom var värre än den första att jag valde att traska uppför med cykeln. Fantastiskt ni som lyckades ta er cyklandes uppför hela! När vi var uppe skulle vi ta oss ner likt en lättare serpentin för att vara tillbaka på ordinarie rutt men bara någon kilometer längre bort. Den här dagen blev också längre än planerat. Vi anlände till Maison de Leffe – klosterhotellet i Dinant och fick en riktigt god trerätters innan jag somnade sött.

huyhuyhuyhuy

15 juli Dinant – Château-Thierry

Det var nu vi började komma in på kända vägar, även gårdagens städer bodde vi i 2015. Jag började få flashbacks, jag förstod inte riktigt att jag hade varit exakt här på samma ställe men ett år tidigare. Jag kände mig hemma, men samtidigt som om jag drömde. Morgonen var kall, runt 10°C, på gränsen till att man frös. Vi cyklade längs floden Maas. Dimman låg tung över vattnet och över bergen, det kändes som man var med i en Sagon om ringen-film. *Häftigt*.

Nu hade motvinden gett sig lite, men idag var en backig dag. Plötsligt kom vi in på vägar som rutten gick på förra året, det var den vackraste etappen och tänk att jag fick cykla den igen. Upp för en backe, ner i en by och så höll de på hela dagen. Jag kände igen mig. På något ställe försökte vi få tillbaka en kalv till hagen som den rymt ifrån och på något annat ställe fick vi väja för hundar på vägen. Vid lunch cyklade vi ikapp två holländare som också var påväg till Paris. Dem fick lunch av oss och sen cyklade dem med oss flera flera mil. Jag minns, jag kommer ihåg. Déjà vu!

Det blev varmare och varmare, jag fick mer problem med lungorna. Det lustiga var att det var nästan exakt samma rutt, nästan exakt samma väder fast ett år senare. Det jag hade lärt mig var att idag skulle jag inte bränna mig sådär hemskt som jag gjorde förra året. Jag fyllde på med solkräm, jag fick putthjälp i backarna och det enda jag försökte fokusera på var att få in syre till lungorna. Det är jobbigt när kroppen är riktigt pigg och benen starka men ändå går det inte ta i mer. Det var magiskt vackert! Sen anlände vi till det sämsta hotellet ever, dålig mat, små rum och inte speciellt fräscht. Men jag gör den här resan för att få cykla och för att samla in pengar till forskningen. Jag nöjer mig med att få mat och sovplats. I nattens sken bytte jag ut en veckas gamla klossar, för dem var redan utslitna.

dinantfrancefrance

france

16 juli Château-Thierry – Paris

Sista dagen var här. Vemodigt. Muskelfästet i knäna var lite trötta, men annars mådde jag bra. Jag längtade efter att vara framme, samtidigt som jag inte ville att det skulle ta slut. Men förra året var känslorna ännu starkare. Vi hade fått en fantastisk rutt in mot Paris i år, mycket plattare, mycket lättare och dessutom genom ett vackert landskap och coola vingårdar. Det var en häftig lördagsmorgon genom Frankrike.

Ju närmare vi kom desto fler vägar korsades. Mellan vår förstaklunga och andraklunga hade vi fått in två andra team. Vägarna packades med gula cyklister. Vi stannade för att äta lunch, en tidig lunch. Luften var tung, regnet hängde och man andades avgaser. Några målade flaggor på kinderna och hela teamet hade ett sorgband runt vänsterarmen för det hemska i Nice. Vi var redo för de sista milen in till huvudstaden. Längs med samma kanal som förra året myscyklade vi. Sen var vi framme vid samlingsplatsen där 1500 andra var samlade, vi skulle göra det här tillsammans. Team Rynkeby Jönköping startade upp en vulkan (likt Islands hejaklack) och vi fick med alla andra team. *Rysningar*. Mäktig känsla.

Paradcyklingen startade och vi var nummer 31 av 38. Det var 1,5 mil riktigt jobbig cykling – jobbigast på hela veckan faktiskt. Jag hade varit så glad över att slippa all smärta i diverse kroppsdelar, bland annat i händerna. Men efter den här timman gjorde händerna ondare än ondast (som för övrigt också var det enda jag brände) eftersom det inte går snabbt. Man måste vara på helspänn exakt hela tiden och ha ena benet urkopplat från pedalen hela sträckan. Nu var det hett. Dessutom var jag hungrig. Kunde vi inte vara framme? Jag tycker det är coolt att se den långa, gula ormen snirkla sig genom Paris gator, bland annat förbi Notre Dame, Obelisken och över Seine men att den höll på så länge blev bara jobbigt.

I målet fyllde jag på med energi, för jag hade inga anhöriga på plats i år. Nu var det bara att lyckas ta oss till hotellet på andra sidan Paris kvar. Vi cyklade på cykelbanor, det var rörigt, varmt och många var trötta. Vi stannade snabbt till vid Notre Dame innan vi hade bråttom till slutdestinationen eftersom finalmiddagen på Svenska klubben vid Louvren började 20.00. Det var fortfarande supervarmt, vi hade en sista middag med gänget och när ögonen inte orkade hålla sig öppna längre tog vi taxin tillbaka för att sova. Det var inte sent kan jag lova. Det var den bästa taxituren någonsin. Chauffören pratade med oss och det blev som en sightseeing genom Paris. Eiffeltornet lös i Frankrikes färger pga terrorn och vi fick reda på massa annan intressant fakta. Nu var det slut!

parisparisparis

17 juli Sista dagen

Jag fattade inte riktigt att det var slut på riktigt. Efter frukost och inpackning tog jag metron till Gare du Nord för jag skulle försöka lämna in min 25kg tunga packning (som jag hade på ryggen). I förhoppning om att se något av staden innan flyget hem gick. Jag var trött, jag var hungrig, det var 28°C, jag hade megatung packning och jag var på landets största tågstation med världens sämsta skyltning. Dessutom ville jag bara hem. Jag sprang runt i över en timma och hittade inte rätt och servicefolket på stationen skickade mig fel hela tiden. Tillslut gav jag upp, jag satte mig mitt på golvet för det fanns inte en bänk så långt ögat kunde nå på den där stationen, åt några chokladbitar jag hade över från veckan, grät några tårar och sedan samlade jag mig. Tålamodet var i botten. Jag hade gärna velat se Eiffeltornet, eller kanske något annat av staden men jag tog tåget till flygplatsen för flygplatser brukar man kunna lita på.

Jag satt stilla i flera timmar på Charles de Gaulle och bara tog det lugnt, sen blev flyget försenat för vi missade slot-tiden. I år valde jag att åka hem direkt, för jag minns inte jättemycket från förra årets semester i Paris. Jag var där fast ändå inte där, tankarna flög runt någon annanstans. I år var jag nöjd över att göra på det här sättet. Jag fick äntligen krama om mamma och pappa igen och hamburgaren på hemvägen från Arlanda var godast på länge.

På flyget försökte jag reflektera över veckan, för det hinner man inte riktigt med längs vägen. Det är för mycket intryck. Jag var glad och nöjd över att jag hade klarat det. Mest glad över att jag cyklade hela vägen från Gränna till Paris och för att jag tog mig uppför Mur de Huy. Jag blev också otroligt glad när jag fick höra vilken summa det lutar åt att sluta på (officiellt den 17 september).

Om du är mer intresserad av vad vi gjort i veckan går det att läsa mer på Team Rynkeby Jönköpings blogg.

charlesdegaulle

Tio dagar försvann i rasande fart. Äventyret för 2016 är över, eller själva projektåret är inte slut riktigt än. Men jag tänker trycka på paus ett tag, för jag har lagt ner många timmar under hela året. Nu är rätta tiden att kunna ta det lite lugnare. Vilket år!

Utan att jämföra 2015 med 2016 för mycket eftersom det blir två helt olika upplevelser beroende på olika faktorer: rutten, vädret, teamet, människorna, rutinerna, hälsan etc. Jag var mycket mer tränad inför i år och jag visste vad jag hade framför mig, dock satte lungorna stopp flera dagar. Det finns både nackdelar och fördelar med allt. Men får jag bara välja en av resorna väljer jag förra året, för första gången är ändå första gången!

paris