5.22 i lördags morse startade jag min fjärde runda runt Vättern. Vätternrundan 2016 skulle bli min snabbaste runda, hoppades jag på. Det var första året jag faktiskt hade ett tidsmål. De två första åren cyklade jag enbart med ett mål på att ta mig runt, förra året såg jag det som en upplevelse tillsammans med Team Rynkeby. I år visste jag att jag skulle klara att ta mig till målet, men jag ville helst att det skulle gå lite snabbare än tidigare.

Dagarna innan hade jag lite hatkärlek inför Vätternrundan, jag längtade samtidigt som jag verkligen inte ville. För jag vet att trettio mil på cykel är långt, men jag hade ju gjort det förut. I vintras när jag tog tag i cykelträningen hade jag en önskan om att cykla på tio timmar. Våren gick, jag tänkte inte så mycket på det – för Vätternrundan är inte mitt största mål i år. Det är ett mål på vägen. Jag tänkte att jag nog inte riktigt hade fått till fartträningen för att klara av att cykla på tio timmar, så när den riktiga planeringen inför årets runda ägde rum för någon vecka sen var jag fast inställd på att köra med 11h-gruppen och det kände jag mig nöjd med.

vattern161

Men så cyklade jag Tjejvättern och Halvvättern, båda loppen gick över förväntan och benen var pigga. Jag pratade med min triathloncoach förra veckan och berättade min plan, han sa att jag nog kunde cykla snabbare än 11h ”fast det är bra, för då har du mariginal”. Jag tänkte inte så mycket mer på det, timmarna senare slog tanken mig om att jag kanske borde testa 10h-gruppen. Jag cyklade med Örserums IK och vi hade en 11-klunga samt en 10-klunga men jag visste helt säkert att grabbarna i 10-klungan var starka. Dem klarar jag inte hänga med! Visserligen hade jag aldrig cyklat med dem. Jag vet att jag faktiskt är ganska stark i år.

Från att inte ens ha en tanke att jag skulle köra i 10-klungan till att seriöst överväga att testa, för vad kunde hända? I torsdags kväll bestämde jag mig, efter att ha velat fram och tillbaka hela dagen. Såhär tänkte jag: kör jag i 11-klungan vet jag att jag klarar det, jag kanske till och med blir besviken, men jag skulle nog få en härlig runda i år igen. Startar jag i 10-klungan vet jag att jag kommer få kämpa för att hänga med, åtta herrar och lilla jag. Jag visste inte ens om jag skulle orka. Skulle jag inte orka kan jag släppa och antingen köra själv eller vänta in 11-klungan bakom mig. Jag hade inget att förlora. 10-klungan fick det bli och jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv typ, som jag var i fredags. Jag mådde nästan illa, eller så kan det ha varit för att jag tryckte i mig mat och choklad hela dagen.

På fredagskvällen hejade jag på alla tidiga cyklister i Gränna och sen hejade jag på Team Rynkeby. Vi åkte till Motala mitt i natten efter riktigt dålig sömn i typ 3,5h, jag svettades och var nervös. Jag kände mig ändå pigg och taggad, fortfarande otroligt nervös. Starten gick.

vatternrundan

Jag hängde på 10-klungan. Vi hittade en bra klunga i samma startgrupp att ta hjälp av, men ibland kom det snabbare grupper och körde förbi som såklart klungan framför ville hänga på. Tempot blev ryckigt. Vi hade sidvind eller motvind. Det började regna. Jag hamnade på maxpuls flera gånger. Tempot blev ännu mer ryckigt. Jag var glad över att jag fortfarande lyckades hänga kvar. Jag tryckte i mig energi, jag försökte hålla mig till energiplanen. Vi stannade första gången i Ölmstad, vi hade snittat 35km/h.

Vi körde vidare mot Jönköping på kända vägar och hejaklackar utmed vägen. Nu hade vi ingen klunga att ta hjälp av, vi rullade i klungan och fördelade jobbet. Jag var solklart svagast, jag var yngst och jag var ensam tjej. Det regnade fortfarande, pulsen gick upp mot max igen. De värsta backarna kom. Jag är svag uppför. Det var hala och tvära svängar i både Huskvarna och Jönköping. Olyckor hit och dit. Bromsa, gasa, tvärnit, gasa. Intervaller så in i Norden.

heja

I Bankeryd blev det kaos, det var mycket cyklister på vägarna och jag började tappa energi. Jag väggade och klungan körde ifrån mig. Tack och lov, för jag ville inte var den som drog ned farten för de andra. Kör! Tolv mil passerade och jag var ensam, vi hade snittat över 35km/h och så snabbt har jag aldrig i hela mitt liv cyklat. Alltså inte ens en femmilsrunda. Jag sänkte tempot rejält och började fylla på med energi för att återställa balansen och komma tillbaka.

Jag var riktigt törstig och jag längtade efter att få dricka vatten. I flaskorna hade jag bara sportdryck, så jag bestämde mig för att stanna i Fagerhult för att dricka. Jag bytte ut en flaska sportdryck mot vatten och sen fortsatte jag min färd. Jag cyklade mycket själv. Någon tjej som också hade tappat sin klunga kom ikapp mig och vi hjälptes åt ett tag, hon blev tröttare och jag hängde på tre killar istället som höll ett högre tempo. Jag tänkte att jag ligger här bakom så länge jag orkar, eftersom jag fortfarande var låg på energi. Det höll hela vägen till Hjo, där jag återigen hoppade in snabbt i depån för att fylla flaskorna igen. En vatten och en sportdryck. Sen fick jag cykla själv igen, tills Västerås cykelklubb kom ikapp mig (eller om det var jag som cyklade ikapp dem). Jag tog rygg på dem i flera mil, för att vila mig. Tempot var behagligt, lite lägre – Rynkebytempo, så det gav mig riktigt bra återhämtning. Det bästa med att vara ensam är att man kan lyssna till sig själv och välja precis hur man vill göra.

Planen från början var att stanna fem minuter i Ölmstad, Hjo och Boviken. Men eftersom jag hade släppt klungan kunde jag själv välja när jag skulle stanna och det enda jag behövde stanna för var just för att fylla flaskorna. Så i efterhand blev det sammanlagt stopptid på 18 minuter, i Ölmstad, Fagerhult och i Hjo. Jag hade en plan att stanna i Hammarsundet för att jag troligtvis inte skulle ha någon vätska kvar, men så blev det inte. Varför skulle jag stanna oftare än jag behövde? Kroppen mådde ju finfint, det var bara energin jag tappade. Dock hade jag hela fickorna fyllda med bars och gels, liksom sportdrycken. Depåerna kändes överflödiga.

vattern16

Jag cyklade från Hjo till Motala nonstop och för varje depå jag cyklade förbi kom det alltid nya klungor som cyklade om mig. Jag försökte hänga på. Ibland hade dem för hög fart, ibland för låg. Jag körde en del själv, tills jag fick min första lite större tankedipp och började räkna hur långt det faktiskt var kvar. Men som tur var hann jag inte räkna klart innan bästa klungan cyklade förbi och jag var återställd, nu var det bara att hänga på. Vägen var lite stökig, vi delade vägen med bilarna, det blev trångt ibland och rätt så livsfarligt.

Med två mil kvar var jag ensam igen, jag orkade inte längre dra själv. Jag pratade med en snäll Boråsare för att fördriva tiden. Jag tänkte jag kunde hänga på två killar som hade fått släppa en snabbgrupp – dem hade högprofilshjul så lite fart borde det funnits i deras ben. Men jag var snabbare och jag blev bara tröttare av att inte kunna dra på. Jag började räkna på vad måltiden skulle bli, jag hade en mil kvar och femton minuter till tio timmar. Det är helt galet eftersom jag några timmar tidigare hade beräknat att sluttiden skulle bli typ 10.40. Det kommer dock aldrig gå att passera målet under tio timmar, jag är för trött. En klunga från Göteborg passerar och börjar prata med mig ”Du har en bra tid, du borde köra på så klarar du 10h!”. Jag orkar inte cykla snabbare, jag är för trött svarar jag. Jag tar då istället rygg på dem och med typ tre svängar kvar innan mål inser jag att klockan står på 15.22. Cykla Clara!

vatternrundan

Jag fick någon typ av extraenergi och tar slut på allt jag har kvar den sista kilometern. I mål trodde jag tiden skulle bli 10.01, för jag brukar aldrig ha sekunderna på min sida. När jag hämtade diplomet visade det sig att jag hade sex sekunders marginal och tiden stannar på 10.00. Jag är helt slut! Jag är alldeles lycklig. Fötterna bränner och jag svettas eftersom jag hade lika mycket kläder på mig som i starten och regnet. Glädjetårarna börjar rinna. Jag var så glad över att vara i mål igen och på den tiden, när jag faktiskt hade fått ta mig på egen hand de sista 18 milen.

Jag möter mamma och vi väntar in pappa som startade i 11-klungan. Han hade också fått släppa. Jag önskade hela tiden längs vägen att 11-klungan skulle cykla förbi mig så jag slapp cykla ensam, ibland tänkte jag att det är perfekt träning inför Ironman då jag måste cykla själv. Aldrig har jag dock tänkt så lite på så lång tid. Jag visste hela tiden att jag skulle ta mig i mål. Jag hade inte ont någonstans. Okey att fötterna brände de sista två milen, och att kroppen var trött. Jag måste bli bättre på att fylla på med energi, men de första tolv milen tog hårt på mig.

vatternrundan1

Jag är riktigt nöjd och stolt över att bara vara 25 minuter efter 10-klungan som jag släppte redan i Bankeryd. På 18 mil tappade jag bara 25 minuter och då var jag ensam, dem var sju. Det var en riktigt rolig runda i år och ska jag vara ärlig är det mycket som är borta från minnet, ibland dyker det upp. Jag tänkte större delen av tiden på att ”Clara, du får inte släppa hjulet framför dig!” så gick det i ungefär tio timmar.

Min mage har aldrig kurrat som den gjorde de sista fem milen, jag var jättehungrig. Vi åt pizzaslicear i mål och jag somnade i bilen hem. Hemma satte jag mig på stolen och åt upp en påse salta chips, jag tog en dusch och reflekterade över att kroppen faktiskt ändå mådde bra. Jag var trött och slut, jag hade lite skav av cykelbyxorna men det går över. Vilken lördag!

Igår var jag på afterbike och fick prata cykling i flera timmar tillsammans – det enda vi hade gemensamt var att vi alla hade cyklat något utav loppen och vi bor i Gränna. Kul intiativ måste jag säga.

vattern162