Det är bara några timmar kvar tills den första startgruppen i Vätternrundan 2016 rullar ut från Motala, jag startar för fjärde gången i morgon bitti. Cykeln fungerar förhoppningsvis, eller så gott som det går i alla fall. Bakdäcket hade rullat lite väl långt, så det bytte vi nu i eftermiddag. Jag är fruktansvärt nervös!

För andra året i rad cyklar jag alla landsvägsloppen i Motalas cykelfest. Förra lördagen cyklade jag min femte Tjejvättern, det loppet som var min start till att jag började cykla och till att jag började älska jaga efter cykellycka.

Jag åkte själv till Motala på morgonen, i år hade jag lyckats få en tidig starttid för jag ville testa hur det var att slippa cykla om så många längs vägen. Jag åkte dit med en tanke om att det kommer bli tio mil solo i år igen. Jag var i god tid och jag kände mig förberedd. ”Clara, när startar du?” ropar Camilla från Team Rynkeby. Då inser vi att vi har samma starttid och hon skulle cykla med en klunga på under 3h, varpå hon säger till mig att jag kan hänga på. Jag blev genast nervös och snabbt gick det för vi skulle rulla iväg på lite uppvärmning innan starten. Så gott om tid hade jag inte alls sen visade det sig.

Starten går 08.18, tempot blir högt från start. Jag ligger långt bak i klungan på upp emot ett femtontal cyklande tjejer med samma mål, att ta sig under 3h. De första tre milen bara försvinner, det enda jag tänker på är att jag inte får släppa hjulet framför mig. Vi passerar Omberg, jag tror jag går på näst intill maxpuls upp. Några blir efter och vi får jaga. Vi kommer ner på Östgötaslätten igen och hastigheten ökar.

Jag har cyklat hela rundan utan stopp flera gånger förut och det är min tanke även det här året. Men min största oro är alltid om energin ska räcka, jag gillar inte sportdryck men jag trycker i mig sportdryck ändå – för jag behöver den energin. Vädret är alldeles lagom i temperatur, dock otroligt blåsigt. Vind som aldrig hjälper, kraftig sidvind eller motvind. Medvinden hade vi över Omberg, men där är det skog så det spelar ingen roll. Det tog verkligen på krafterna att ligga ytterst mot sidvinden i tvåparen mil efter mil. Med tre mil kvar till mål får cyklisten framför mig kramp och vi hamnar utanför vindsuget, efter det orkar jag inte trampa ikapp klungan och vi blir tvungna att släppa. Jag är fortfarande stark när jag släpper men inte så pass att jag orkar cykla snabbare än en klunga på femton personer för att komma igen.

Jag och hon som fick kramp hjälps åt mot mål, egentligen hade jag nog kunnat dra iväg lite snabbare men samtidigt hade jag fått kämpa dubbelt och det hade kanske endast gjort en minut på tiden i slutändan. Dessutom är det roligare att cykla med någon annan, än ensam. Vi passerar målet på 3.09. Det är det snabbaste jag har cyklat och så mycket bättre än jag hade hoppats på. En 52a plats. Dagen innan och samma morgon övervägde jag att inte ens starta för jag hade så pass problem med mina lungor och att cykla på en hög kapacitet utan att kunna andas ordentligt fungerar inte riktigt.

Jag är alldeles lycklig. Någon gång vill jag under 3h, jag vet att jag måste cykla i klunga då. Dock hade jag inte en tanke på att jag ens skulle försöka i år, men jag orkade hålla det tempot i över sju mil. Sen drog jag själv i motvinden och blev bara sju minuter efter klungan (dem lyckades inte riktigt att ta sig under 3h). Mitt största mål för dagen var just att försöka slå mitt förra rekord på 3.22, helst under 3.15. Nu klarade jag det på under 3.10 och det blåste inte lite kan jag säga. Samt att jag inte riktigt var helt frisk. Jag är supernöjd.

Tjejvättern är alltid det loppet jag vill cykla snabbt på och innan har jag alltid fått göra det själv. I år cyklade jag snabbt i klunga. Visst att jag hade några energidippar ibland, men samtidigt kände jag mig riktigt stark. Bra start på cykelveckan!

tjejvattern