Så var dagen här. Lördagen den 21 maj 2016 och jag skulle springa Göteborgsvarvet för andra gången. Senast var det 2014 och då på tiden 2.25.10 något jag var otroligt nöjd med, förra året ville jag också springa men då krockade ett träningsläger med loppet därmed sköt jag på min anmälan tills igår istället.

Två år senare minns jag lördagen från 2014, jag minns stora delar av banan och jag minns hur stark jag kände mig, jag minns även vart det blev lite tuffare. Igår var jag betydligt mer tränad, kanske inte nödvändigtvis mycket mer löptränad för det har jag inte hållit på med längre än någon månad och dessutom är jag betydligt tyngre än vad jag var då.

Jag gick in med inställningen att jag skulle göra mitt allra bästa, sist under Landsjön runt gick det ju för bra så jag hade hoppats på en lika fin prestation igår. Men riktigt så bra blev det inte. Guldmålet 2.10, silver 2.15 och bronsmålet var pers (alltså under 2.25). Med det i tanken, samt löpningen från Landsjön ville jag jättegärna prestera. Jag hade hoppats på att se en utveckling. Åt andra sidan har jag inte sprungit den distansen på väldigt länge.

Jag åkte mot Göteborg och mina vänners lägenhet igår förmiddag, precis i lagom tid att jag hann innan det blev trafikstockning. Jag tog ett varv inne på Svenska mässan för att hämta min nummerlapp, jag åt min pastasallad och sedan tog jag bussen i tid mot startområdet. Väl där kunde jag se vinnaren i både herr och damklassen gå i mål – i år på rekordtider. Innan start var jag riktigt riktigt nervös.

Sen var det min tur att ge mig iväg, någonstans på mitten av alla startgrupper och typ 65 tusen löpare. Jag hade fått order om att jag inte skulle gå ut för hårt i början och istället öka mot slutet om jag kände mig pigg. Jag gick verkligen ut för hårt, det höll bra till en mil ungefär och då började det bli jobbigt. Första halva var det en jobbig värme och luft som lagt sig över Göteborg, dessutom fick jag ont i tån någonstans efter tre kilometer. Men det släppte efter ett tag, eller så glömde jag helt enkelt att känna efter.

När jag hade passerat milen började det småregna och det blev kyligare, betydligt bättre luft och löparväder för min del. Dock blev jag tröttare och tröttare trots att jag drack vatten alternativt sportdryck vid varje station. Benen kändes fortfarande starka, men inte resten av kroppen. På andra sidan älven blåste det en del, vilket gav både motvind och sidvind. Jag tog mig springandes hela vägen till Götaälvbron och dess lutning. Jag började gå för jag ansåg att jag tog mig snabbare framåt gåendes än joggandes uppför den bron, jag är inte helt säker på om det var ett bra beslut att stanna upp farten för benen. För genast blev allt jättejobbigt, jag kom aldrig tillbaka i rytmen efter det. Avenyn var jättejobbig och jag var tvungen att gå stundvis hela vägen mot mål, alltså de sista fem kilometerna.

Jag kände efter, jag hade inte speciellt ont på något ställe och benen var riktigt pigga, men inte kroppen. Jag fick lite extra ont i höger axel – hur det nu kommer sig? Mitt målfokus och pannben orkade jag hålla ända fram tills jag började gå, för då var det helt plötsligt behagligare att gå än att springa och det visste min hjärna. Jag tappade allt vad som hade med fart att göra och jag tänkte inte på att det var tiden 2.10-2.15 jag ville nå. Just där och då visste jag att jag skulle ta mig i mål och det fick ta den tiden det tog, jag försökte njuta i stunden också, le lite och känna mig lycklig.

Målet passerade jag glad, men lite stressad på tiden 2.17.21. Personligt rekord på nästan åtta minuter, men ändå var jag inte helt nöjd. Jag ville ju ha kommit under 2.15, fast åt andra sidan hade jag inte sprungit så långt på typ över ett år om ens det? Och aldrig så pass snabbt, eller okey runt Landsjön för en månad sedan – men det loppet var ju bara på 12,5K. Jag borde vara nöjd, jag är nöjd!

Efteråt var det en kamp mot klockan, jag tryckte i mig en banan och en kexchoklad, fångade min medalj och hämta upp min ryggsäck för sedan skulle jag på snabbaste sättet ta mig tillbaka mot Korsvägen eftersom jag klockan 19.00 skulle gå på teatern Alice i underlandet på Göteborgs Stadsteater, helst nyduschad. Vi hann precis i tid, men det var inte många minuter över.

Efter föreställningen åt vi tortellinin, somnade som en stock och vaknade upp med en kropp som inte var jättepigg. Jag hade tänkt cykla med Team Rynkeby från Borås i morse, men kroppen sa ifrån. Jag ställde in det, också med tanke på att det skulle vara en riktigt backig tur. Jag tog en morgonpromenad, lång söndagsfrukost med mina vänner, ytterligare en promenad istället och vid lunchtid åkte jag mot Borås för att möta upp teamet när dem kom tillbaka från cykelturen jag egentligen skulle varit med på.

Nu är jag hemma och jag är en aning trött, inte i benen faktiskt – men överallt annars. Det här blev en fin helg i Göteborg – trots att jag inte är fullt nöjd!

gbgvarvet