Först när jag åkte iväg för några dagar sedan, tänkte jag ”vad är det jag håller på med?”. Alltså helgen gick bra, för trots att det var massa nytt då också levde man på den där känslan att nu åker jag iväg och kan släppa allt hemma. Men man är fortfarande lite kvar i vardagstänket.

När helgen sedan var över och jag flög mot Kanarieöarna istället, den här gången helt ensam till ett ställe jag älskade sist och bara har härliga minnen ifrån. Började jag återigen tänka ”vad gör jag?”. Jag började tvivla på om jag hade gjort rätt. Själva resan bokade jag i oktober någon gång och då hade jag redan gått och funderat länge på om jag verkligen vågade. Ville ville jag absolut, men skulle jag våga åka på en sådan här resa helt själv? Sen drog jag ut på det länge och betalade inte förrän i slutet av december för att verkligen hinna tänka igenom det en extra gång. Det enda jag ville var att faktiskt åka iväg.

Sen förstår jag inte varför jag möts av dem tankarna direkt när jag är framme. ”Jag hade lika gärna kunnat vara hemma nu, jag hade kunnat simma på Rosenlundsbadet, jag hade kunnat jobba, jag hade kunnat ha vardag”. Jag ville ju inte förstöra minnena från sist jag var på Playitas, då med bästa vännen. ”Alltså vad gör jag här?”

Dock tror jag att jag tänker så från en början, i mycket av det jag gör. Speciellt om jag gör om något jag tidigare har gjort, och som tidigare har varit bra. Men den där känslan fanns med i tankarna den första och andra dagen. Igår och idag är jag inne i det, jag har landat, jag har hittat mina rutiner och jag har hittat det jag vill göra. Jag har lyckats stänga av och jag har lyckats vara just här. Jag tror att den här resan var bra för mig, eller är bra för mig. Jag har så mycket tid för att tänka, för att reflektera och för att inse viktiga saker utan att något annat stör. Dessutom utbyter jag massa nyttiga erfarenheter från dem andra som är här. Det skönaste är att jag kan välja om jag vill vara för mig själv eller om jag vill ha sällskap. Jag känner mig inte alls ensam och jag trivs riktigt bra här nu.

Jag räknar varken ned dagarna tills dem är slut och får ångest för det, eller längtar hem. Jag liksom försöker älska varje minut istället. Mycket träning på förmiddagen, kanske både innan och efter frukost. Lugnt och skönt mitt på dagen kring lunch och sedan ett eller två eftermiddagspass. Efteråt tar jag det lugnt på hotellrummet, duschar av mig allt från dagen – både svett, klor, smuts och saltvatten för att avsluta med en buffé tillsammans med dem andra. Jag gillar det här och nu är även tankarna med mig!

Idag började jag med en morgonpromenad och yoga för att senare göra maxtest i bassängen och cirkelträning i solen. I eftermiddags hade vi öppet vatten-simning och det var salt! Det gjorde sjukt ont i nacken av skav från både våtdräkt, saltkristallerna och solbrännan. Dessutom var det vågigt att jag hade fullt sjå att inte svälja halva havet. Men kul var det och vackert också, för man kunde simma runt och kolla på dem vackra fiskarna, sjöborrarna och de andra djuren när man hade som mest ont.

playitas_soluppgang