Hur går det med foten? Jag har haft ont i min vänstra fot från och till ungefär hela hösten. Det hela började efter att vi vandrade 4,5 mil en söndag i augusti. Då trodde jag att jag hade stukat foten, sen gick det inte över och jag gick till sjukgymnasten som sa att det var en stressfraktur i mellanfoten och det enda att göra var att vila. Efter sex-åtta veckor när det inte hade gått över, smärtan alltså, kontaktade jag läkaren för att få ytterligare en rådgivning. Hon insisterade på att det var en stressfraktur jag hade också, men för att vara säkra röntgade jag foten.

Plåtarna visade inget tecken på skelettskada. Phu, tänkte jag. Fast ändå inte, för än var det ett olöst fall. Jag fick ingen tid hos ortopeden för jag var tvungen att vila några veckor till. Självklart lyssnade jag inte. Jag körde på ändå, fast jag valde aktiviteter som inte belastade foten så mycket. Alltså sa jag hejdå till löpningen.

Det hela gick väldigt mycket bättre, jag hade inte ont i vardagen längre. Men vissa dagar kunde jag känna av en dov smärta efter tuffare ansträngning. Sen tog jag mig an löpningen igen, lite lugnt. Eller lugnt kanske det var första och andra passet för sen sprang jag till Tranås. Då hade jag bestämt mig för att jag inte fortsätter om jag får ont i foten. Men jag klarade dem 3,8 milen utan någon smärta alls i fötterna (smärta hade jag, fast inte i foten).

Dagarna efteråt fick jag oroligt ont i högerfoten istället, just exakt på samma ställe som jag under den senare delen av hösten hade haft ont i vänsterfoten. Det kan inte vara något jag har gjort, det måste vara något jag gör. Alltså är det något fel på mitt löpsteg eller skorna. Jag skulle kunna tänka mig att det är vikten också, alltså belastningen fötterna får vid varje trampnedsättning.

Sen åkte jag till London, till en början hade jag väldigt ont i foten. Men efter någon promenad där upptäckte jag att det bara blev bättre av motion. Ju mer jag gick, ju mindre ont fick jag. Dock vaknade jag alltid på morgonen med en otrolig smärta och stelhet i foten. Det tog många minuter innan det ens gick att gå på foten. Men jag kämpade på och på kvällarna hade jag inte längre ont i foten (visst att dem var trötta eftersom vi gick långt hela veckan). Tillsammans med den här smärtan i höger kände jag fortfarande av lite i vänster, men det var inte alls det jag tänkte på längre.

På måndagen innan jul åkte jag till idrottsskadeakuten som Medic Rehab har varje måndag. Jag måste få veta vad det är! Och jag kan konstatera att jag skulle gått dit från första början i augusti och inte nu fyra månader senare. För sjukgymnasten/naprapaten där visste exakt vad det var och troligtvis vad det berodde på. Något jag egentligen hade listat ut själv också, längs hösten. Nu fick jag det bekräftat.

Det gick snabbt, smidigt och enkelt, coolt var det också för han gjorde ett ultraljud på fötterna för att se på insidan. Senorna Peroneus brevis i båda fötterna är inflammerade, vid det här tillfället var det kraftigast i högerfoten. Men nu en vecka senare känns det som högerfoten har lagt sig (och blivit normal) och det känns mer i vänsterfoten igen. Dock är det en väldigt dov smärta, som jag inte känner av i vardagen.

Jag vill börja springa igen, jag längtar efter att få komma ut och gå. Nästa vecka ska jag till ortopedingenjören Team Olmed för att få ett par bra sulor som ska hjälpa mina fötter vid belastning. Sen hoppas jag på att slippa smärtan. Om det krävs att jag skaffar mig ett par andra skor gör jag gärna det, även om det krävs något annat så är jag villig att förändra. Om det inte blir bättre ska jag påbörja en stötvågsbehandling.

Det har alltså aldrig varit en stressfraktur utan en inflammerad sena hela hösten. Den här resan från sjukgymnast, till läkare, till röntgen, till sjukgymnast, till ortopedingenjören tycker jag är lite för lik min förra resa med benhinnorna. Jag har i alla fall lärt mig att nästa gång något sådant här händer ska jag gå till Medic Rehab direkt, för dem är bäst alla gånger!

musikhjälpen