Jag är hemma på svensk mark igen, efter att ha varit på resande fot i 1,5 vecka. Det känns konstigt att jag har varit iväg en sådan lång stund, för samtidigt har jag inte hunnit tänka på det. Jag har liksom levt i en slags bubbla. Visst har jag haft lite kontakt med familjen hemma under veckan, men väldigt lite. Jag har bara försökt vara i nuet och njutit av varje minut, för att göra den här resan till den bästa.

Rynkeby-resan tog slut i fredags och efter det har vi (jag och min familj) turistat i Paris. Men nu är det över, nu är det historia och minnen. Jag har verkligen inte förstått att det har hänt på riktigt, att resan som vi i teamet har planerat i nästan ett år är bakom oss. Jag förstod knappt att jag var i Paris. Som om jag levde i en bubbla, en bubbla med en miljö som var så otroligt härlig, i en bubbla som jag inte ville skulle spricka.

Jag vet egentligen inte vart jag ska börja, men jag vill helst skriva ned så mycket som möjligt för att bevara alla minnen. Jag vill inte att det ska försvinna från mig. Jag vill inte tillbaka till verkligheten, jag vill bara vara i den bubblan.

När allt tog slut sådär tvärt i fredags, när vi kom fram till Paris kunde jag inte förstå att det var det vi hade kämpat för, det vi hade jobbat för, att det var så det skulle bli. Jag fick en tomhet i kroppen direkt och eftersom vi har semestrat någon dag efteråt har jag försökt att inte tänka på det för mycket, men tomheten väntar där på kö i kroppen för att släppas ut. Jag vet inte bara när jag ska tillåta den ta kraft. Jag måste bearbeta allt, jag måste förstå vad jag har varit med om. För det har inte gått in än.

När jag sitter här och skriver rinner tårarna ned för kinderna, jag vet inte vart jag ska ta vägen. För det har varit en stor del, en mycket stor del av min vardag och mitt liv absolut det senaste halvåret, om inte i nästan ett år. Så tar det bara slut! Just Paris-resan tar slut och allt arbete med teamet, men inte att Team Rynkeby fortsätter att samla in pengar till Barncancerfonden, inte att barnen slutar drabbas av cancer. Det tar inte slut förrän forskningen har lyckats bota den. Men min resa, min resa det här året den är slut. Den tog slut i fredags.

Nu vet jag inte vart jag ska ta vägen! Det här är klart det bästa jag har gjort i mitt liv, det roligaste också, men samtidigt det jobbigaste. Jag kände på mig redan innan jag begav mig iväg för 1,5 vecka sedan att jag var rädd för att det skulle ta slut. Jag var lite nere och jag var lite arg osv, då hade inte självaste resan startat. Men jag såg att målet var nära och den här gången ville jag inte att det skulle vara nära för då är allt slut. Varför det här har gjort mig så känslosam, kan jag inte säga är något specifikt, det är helheten. Det är allt! Att göra det här projektet har ändrat min vardag och min livstil. Jag har älskat att göra detta!

Nu ska jag hem, jag ska försöka landa i tanken om att det är minnen. Att det är slut! Jag ska vila och på något sätt hitta tillbaka till livet jag hade för någon vecka sen. Jag ska komma ikapp när det gäller sömnen, för det har det blivit lite av den här veckan. Jag ska kurera mina fötter som värker, mina händer som värker och mina skav i baken. Samt att jag ska ta hand om min solbränna som börjar komma till det stadiet då den kliar och huden flagnar.

Jag har nästan inte varit inne på internet under hela veckan, jag har därmed stängt av allt som heter sociala medier, bloggar, nyheter och annat. Min dator har varit hemma, så det är näst intill rekord i antalet dagar som jag inte använt den. Mitt i allt detta så har jag semester, en vecka har gått och jag har en vecka kvar. Det här är underligt, allt känns konstigt och overkligt. Jag måste nypa mig själv! Hur ska jag förstå och hur ska jag inte bli ledsen? Hur kan en vecka gå SÅ snabbt, trots att jag har upplevt hur mycket som helst?

rynkebyclara rynkebyclara1rynkebyclarajulia