I morgon har det gått en hel vecka sedan jag vaknade upp tidigt, relativt pigg och åkte iväg till Sälen för att ge mig ut på skidorna hela dagen. Eller så var i alla fall tanken. Jag hade förberett mig på att åka hela dagen och ta mig ända till Mora. Men i verkligheten blev det inte på det viset…

Vi var ute i god tid, tack och lov. Utan någon som helst stress och absolut ingen repris på 2014s start. Vi befann oss startredo redan en halvtimme före starten och för mig var det bara skönt att ha tid på sig. Vädret var varmt också, så för den delen gjorde det inte att stå utomhus. Vid 07.17 någon gång kom vi äntligen iväg och passerade startlinjen för vidare färd mot första långa uppförsbacken. I år rullade det på hela vägen upp och det är jag glad för. Jag kände mig stark och jag följde strömmen. Väl uppe fick jag samma vallaproblem som förra året. Snöbollar under skidorna. Men med hjälp av pappa som också åkte och som hade bestämt sig för att åka i mitt tempo fram till första kontrollen i alla fall, lyckades jag få bort snön under skidorna och jag kunde staka vidare. Eftersom det var varmt väder var det mycket svårvallat och på morgonen, uppe på myrarna hade jag inget fäste alls och därmed var jag tvungen att staka. Och jag är inte så stark, det tog på mina krafter kan man säga. Men jag lyckades ta mig till Smågan.

Pappa är en mycket snabbare skidåkare än vad jag är, vilket gör att jag blir stressad av att han åker iväg före mig. Så vid Smågan tvingade jag honom att åka i sitt tempo, jag kunde inte låta honom stanna hos mig. Men precis vid det ögonblicket när han hade lämnat mig började mina problem. Det underfrös på mina skidor och jag fick genast ett tjockt lager is som gjorde att jag inte kunde ta mig framåt. Jag stannade upp ett bra tag vid spårkanten, försökte göra allt jag kunde för att få bort isen, men jag kunde inget göra. Bindningen ville inte jobba med mig heller och när jag hade tagit av mig skidorna, kunde jag nu inte få på mig dem. Där och då var jag ganska redo att ge upp. Jag ringde till och med till mamma och berättade att jag vandrar tillbaka till Smågan för att ta bussen till Mora. Men precis då jag hade bestämt mig, hade jag stått stilla i närmare fyrtio minuter så isen smälte sakta, samtidigt som isen i mina bindningar som gjorde att jag inte kunde få på mig skidorna igen hade också smält. Jag chansade på att fortsätta i alla fall till nästa kontroll, Mångsbodarna.

Men nu hade jag inte något sikte på Mora längre, jag såg bara Mångsbodarna. Jag hade bestämt mig för att åka dit och där lämna ifrån mig mitt chip. Så jag njöt. Jag njöt jättemycket längs vägen. Jag tog det precis i min takt, så att det fortfarande var roligt. Vädret var fint, jag hade bra glid och bra fästvalla när solen hade värmt upp spåren. Dessutom kom spårmaskinen och jag kunde åka i alldeles nydragna spår. Allt var fantastiskt. Jag flyttade allt fokus från rädslan över att bli sist också. Det spelade ingen roll i det läget för jag ville bara njuta av skidåkningen. (Och så ville jag inte vänta i Mora hela dagen på pappa, då kunde jag lika gärna fortsätta en bit till när det var så pass vackert).

I dem fina förhållandena som jag tillslut fick bestämde jag mig för att öva på mina svagheter. Jag övade på att byta spår, på att klara av utförsbackarna osv. Min kropp var däremot rätt slut redan vid åtta kilometer (men tills dit trodde jag att det skulle gå vägen). Det kunde jag ju ha räknat ut med endast 1,6 mil skidåkning och inte speciellt många andra träningstimmar i vinter. Dessutom med en värkande rygg och en halvbruten stortå, som tog stryk vid varje fall även denna dag. Det var ett tiotal vurpor, men ändå klarade jag ut det otroligt bra. Jag trillade i en ganska brant nedförsbacke, men det var inte mitt fel. Hon framför mig stannade och jag trodde jag skulle klara det förbi henne, men hon hade sparat någon ynka centimeter av sin skida i spåret som jag åkte i och efter det fallet fick jag ett stort blåmärke på låret.

I Mångsbodarna fyllde jag på med energi och pratade med medical care för att ta reda på när repet skulle dras, jag hade sedan tidigare bestämt mig för att hoppa av här. Dessutom var jag helt säker på att jag var nära repet. Men det visade sig att jag hade över 2,5 timmar på mig att ta mig till Risberg som är kontroll nummer tre. Jag vet dock att det är mycket, mycket uppför dit. Men alltså, varför inte?

Jag tog det lugnt, jag gick på ett par skidor uppför kan man säga och jag hade ungefär ett hundratal åkare bakom mig så sist var jag inte. Jag fortsatte att njuta. Jag kom till Risberg och jag hade åkt 3,2 mil. Då hade jag fått rejäla skoskav och jag insåg att jag hade två timmar på mig att ta mig till Evertsberg innan repet. Men det är på gränsen att jag skulle ta mig dit i samma tempo som jag hade åkte de senaste två milen. Och eftersom jag redan var ganska trött, hade skoskav osv så bestämde jag mig för att hoppa av och ta bussen sista biten istället. Jag hade ändå sumpat chansen att ta mig hela vägen till Mora.

Men jag är nöjd, så nöjd! Jag åkte 22 kilometer extra från att jag först tänkte tanken att jag skulle bryta. Jag fick en finfin solig dag på myrarna och i dem superfina spåren. Sen att jag inte var tillräckligt tränad, kunde jag ha rättat till innan kanske. Men ändå! Jag är nöjd över min skiddag och jag är nöjd över att jag tog beslutet att hoppa av i Risberg. Dock är jag lite besviken över att jag inte klarade min andra klassiker. Men det kommer fler chanser.

Jag åkte senare till Mora och väntade på pappa som åkte riktigt bra. På kvällen tog vi bussen till Sälen för att äta pizza med resterande familj. Jag älskar Öppet spår, dock tyckte jag att funktionärerna var lite väl otrevliga i år. Speciellt dem i Sälen. Jag kommer dock inte åka Vasaloppet på något år framöver, jag ville egentligen inte åka i år heller, men jag ville så gärna klara klassikern igen.