Min historia blev inte så lång den här gången. Jag hade inte en aning om hur det skulle bli innan jag ställde mig där i Berga By för att ta mig de 90 kilometrarna från Sälen till Mora. Vi började med en ganska så lugn morgon, men ju närmre starten vi kom blev bilköerna längre och längre. Det hela slutade med att vi inte kom iväg förrän närmare 8.15 fast starten egentligen gick vid åtta. Men man kan väl säga att inte det gjorde så mycket eftersom det ändå inte spelade någon roll för min del var i det sista startledet jag startade, köa hade vi ändå fått göra hur som. Jag var inte speciellt orolig över att vi var lite sena för vi kom i princip 200 meter för att sedan snällt ställa sig i kön över tjärnen (den så kallade flaskhalsen, som i år kom en halv kilometer snabbare än vanligt, pga väderförhållandena). Och trots att vi var lite sena, var vi inte ensamma, för sist det var vi inte.

När vi väl kom till första backen efter ungefär en kilometer fick vi köa, köa och köa. Vi stod i den där backen i över 1,5 timmar, för att sedan komma ut på myrarna och börja åka på riktigt. Trodde jag i alla fall. Nu var inte fallet så det här året… Förra året var den första milen fram till Smågan alldeles fantastisk med endast stakning, solsken och underbar natur. Nu var det helt tvärtom. Temperaturen låg runt nollan vilket gjorde att i några meter inte ha något fäste alls, tills att nästa metrar ha stora snöbollar vid fästzonen under skidorna. Utöver det här snöade det, vilket inte gjorde det lättare. Eftersom det inte hade varit särskilt många minusgrader under natten hade inte spåren frysit fast och efter fjortontusen åkare fanns det inte ett spår och där befann jag mig.

Jag tog mig till första kontrollen, Smågan. Sedan gav jag upp, jag hoppade av och in i bussen stället. För mig var det inte värt att fortsätta de nio långa milen mot Mora. Elva kilometer räckte och var tillräckligt jobbigt. Jag såg inte ett enda skidspår, bara is, is, is samtidigt som terrängen var bucklig. Skidorna ville åt alla håll men inte framåt och under den korta sträckan jag åkte vet jag inte hur många gånger jag trillade. Likaså som alla andra gjorde. Man hade verkligen ingen kontroll över det och man var tvungen att åka på spänn hela tiden för att ta sig framåt. Så jag kämpade mig framåt och sedan var det inte värt att fortsätta. Redan i Smågan som är första kontrollen var jag elva minuter efter reptiden och hade jag varit fem minuter senare så hade de dragit repet för mig. Så jag förstod redan då att jag aldrig skulle ta mig i mål den dagen, fortsatt kunde jag ha gjort en mil till, till Mångsbodarna som är nästa kontroll men där hade jag garanterat åkt på repet och istället för att både förstöra min kropp, samt de underbara minnena jag hade från Vasan förra året valde jag att hoppa där jag hoppade. Jag var inte ensam kan jag meddela. Sist det var jag inte heller.

Jag känner mig nöjd över mitt beslut och att det var jag själv som tog det. Jag blev inte tvingad att hoppa av pga repet som vissa andra blev. Dock är jag lite ledsen för att jag inte kom i mål och var tvungen att bryta, men nu vet jag hur det är. Beslutet grundade jag också på att jag inte fått ihop så mycket träning i år och därför var det absolut inte värt det med de otroligt dåliga förhållandena, både när det gällde spår och väder. Men pappa han tog sig i målet, vilket jag är lycklig för. Jag kommer igen något annat år då spåren/vädret är så underbart som 2013. Nästa år hade jag tänkt köra på Öppet spår som passar mig så mycket bättre, inte så mycket folk och man har mer tid på sig. Men någon gång ska jag ta mig i mål på det ”riktiga” Vasaloppet. Men samtidigt måste jag påminna mig själv om att jag har ju faktiskt åkt den sträckan förra året även fast det var Öppet spår.

Jag tyckte arrangörerna hade gjort ett bra jobb i dessa förhållanden, men spåren kan ha varit bättre (det fanns ju inte ens några! och jag var inte ensam om att tycka så). Och det var inte bara den första milen som var så, hela loppet var utan spår. Dock var det lite synd för jag var så laddad, så förberedd och hade verkligen övat psyket på att arbeta positivt. Kroppen var det heller inga fel på. Jag hade en toppendag rent psykiskt och fysiskt, men dessvärre ville inte vädrets makter samma som jag. Så hade jag fått se i alla fall några skidspår så hade jag tagit mig i mål, för det var min högsta önskan. Men nu blev det inte riktigt så och hoppas på att det blir en bättre vinter 2014/2015. Jag är mycket nöjd, nöjd över att kunna ta ett sådant beslut!